Nöff, nöff - att grisa

Ibland rör sig tankarna på en ganska låg nivå, eller snarare på en sidonivå, bland sånt som kanske inte är så viktigt men ändå upptar ens funderingar. Jag undrade över uttrycken "nöff nöff" och "att grisa" i helgen. För det var nämligen det jag gjorde. Jag nöffade kanske inte så mycket, men jag trynade i soffan, knorrade av välbehag och grymtade åt katten när hon blev lite väl mycket som en blodigel. Och när jag var hungrig bökade jag fram en kartong ur frysen och värmde innehållet i mikron. Jag behövde "grisa" för att komma ikapp efter min sjukdom. Kom att tänka på en god vän som råkade säga til sin psykolog att han hade grisat en helg. För honom, liksom för mig, är det bara ett uttryck för att vara allmänt lat, äta gott och kanske onyttigt och bara vara och njuta. Men psykologen hängde upp sig på det där och ville veta varför han kallade det så. Och jag vet inte varför vi säger så. Jag tror inte grisarna har det bekvämare än någon annan, snarare tvärtom.
Och så undrar jag vem som kom på att säga till barnen att grisarna säger "nöff nöff" Så låter de väl ändå inte...?
Annars har jag läst en bok (tror det var en Uno Palmström-deckare) där någon fick ett telegram med just texten "nöff nöff". Minns inte intrigen, men jag tyckte telegrammet var synnerligen välformulerat i det sammanhanget. Jag har då iaf fått betydligt konstigare saker att läsa...

"Han verkar ju i alla fall normal."

Man slutar aldrig förvåna sig över hur människodjuret tänker. I förrgår tittade jag på tv4:s "familjen annorlunda", som handlade om familjer med ovanligt många barn. Men det är inte antalet barn jag är upprörd över. Det är en av fäderna. Hans tvåårige son tyckte om att vara tillsammans med sina systrar när de höll på med smink och fixade med håret och sånt. Det gjorde tydligen pappa lite betänksam. Så han tog en docka och en bil och bad barnet välja. När pojken då valde bilen, fick han en massa beröm. Och pappans kommentar var: "Ja, det är nog ingen fara med dig." "Han verkar ju normal i alla fall."
Alltså, i år skriver vi 2009! Och vad är normalt? Pappa själv, i det här fallet, är så "normal" att han knappt klarar att välja kläder åt sig själv, mycket mindre åt barnen. Så på morgnarna "smyger jag iväg..." och låter frun stå där med 10 ungar, av vilka iaf 7-8 stycken behöver hjälp med att välja kläder. Det är visst normalt!