Det växer så det knakar i bloggskogen

Mossa mossa!
Nej, jag är ingen bloggläsare. Men när bloggarna börjar växa upp som svampar i min närhet, då vill jag ju läsa dem. Det är ju bara det att de verkar funka olika allihop, så när man väl lärt sig bemästra en eller två, så måste man ändå räkna ut hur man ska göra med den tredje. Det får man inte mindre feber av. När jag försökte göra en sökning skummade jag igenom en del av bloggtexterna, och de hade inte särskilt mycket att säga. Vem vill veta hur dags jag vaknar eller vad jag äter till frukost? Jo, om det är något speciellt, eller om jag bara nämner det nån gång, må det väl vara hänt, men annars? Fast just nu känns det som om det här håller på att bli det jag inte ville att det skulle bli: ett slags tråkig dagbok. Men jag får väl skylla på febern. Men den här kuren jag har fått tycks verkligen göra någonting. Efter intag av bakteriedödande läggerr sig alla träden ner för att sova middag. Det är helt enkelt inte möjligt att stå upprätt.

Mer klöver åt dem som redan har

Det finns en uppsjö av "hjälp-program" på tv, och jag kan väl tycka att många av dem har något att komma med, utan att ha sett alla eller vara särskilt insatt. Men det finns ett program som får mina horn att växa, klorna att spärras ut och pälsen att resa sig på ända. Det är "lyxfällan". Här hjälper man människor som trasslat till sin ekonomi. Präktigt, så det förslår. Det är bara det att de här har en ekonomi att trassla med, men verkar äga färre hjärnceller än enkronor att tänka med. Det är roligt att köpa saker, dyr mat, åka på semester, ta taxi till jobbet när man är sen och Gud vet vad. Och räcker inte pengarna tar man ett litet mobillån, och ett till och ett till och ett till... Och sen är det kaos. Men att man kan sälja ena bilen, motorcyklarna och båten för att bringa någon reda i eländet, nej, det föresvävar dem inte.
Jag undviker att titta på eländet, för jag blir bara oxtokig varenda gång. Varför är det så kul att hjälpa dem som har, istället för att hjälpa dem som har trasslat till det pga dålig ekonomi från start. Varför hjälpte ingen mig när jag behövde det? Varför hjälper ingen min kompis som fortfarande behöver det. Den summa vi skulle behöva hjälp med, är tillsammans mindre än vad de här människorna har i skulder. Skillnaden är bara att vi inte har en motorcykel att sälja, tar mobillån för att få "komma ifrån" eller slösar allmänt på vansinnigheter. Vi är låginkomsttagare som hamnat i knipa, och som behöver hjälp att resa oss. Men vi har fått lära oss att skämmas. Jo, för som min kollega sa: "Man kan alltid prioritera". Mellan vad? Mat och hyra, elräkning och hundmat eller telefonräkning och tandläkarbesök. Det sistnämnda är det många som avstår ifrån, eftersom pengarna helt enkelt inte finns.
Och så ska man sitta där och titta på folk som bara låtit pengarna rulla utan en enda vettig tanke.
I sanningens namn verkar det som om man numera lite mer riktat in sig på "vanligt" folk, men jag har inte orkat titta.
Men till dig som läser, vill jag säga: Tala aldrig om för någon annan att de kan prioritera, att de borde klara sin ekonomi. Du vet hur ditt eget liv fungerar, men du kan inte ha en aning om hur någon annan har det. Och det är en kränkning när någon som har gått om pengar, som aldrig behövt räkna två gånger eller skjuta på räkningar, talar om för oss hur vi ska leva.

Bakteriedödande för att få tillbaks livsandarna

Mossa!
Inte fullt så risig idag. Tog mig till vårdcentralen och - kan man tänka sig - fick faktiskt hjälp. Läkaren både lyssnade och tog mig på allvar. Jag fick någon antibiotikahistoria som är bredare än penicillin och hostmedicin (fast inte den jag ville ha). Men jag blev rätt betänksam när jag stod på apoteket och expediten langade fram kartongen och sa: "Bakteriedödande".
Vem är det som ska avrättas? Jag eller bacillerna? Men hon måste ha sett min min för hon ändrade sig snabbt och sa "penicillin". Så, vem vet, jag kanske får både horn och päls av det här...
Boktips:
Spökflickan av Torey L. Hayden.
Vi får barn till oss i skolan, om vars historia vi bara får veta det man vill att vi ska känna till. Och ändå förväntas vi hjälpa dem. Gudskelov kan de flesta av dem kommunicera och berätta vad som hänt...

Gräsligt och risigt i Skoogsdungen

Mossa, mossa!
Snacka om att det susar bland träden, och i mitt huvud. Så här febrig har jag nog inte varit på mycket länge. All min kraft har gått åt till att hämta alvedon och vatten och sköta mina mänskliga plikter mot Katten. Och Katten tycker vansinnigt synd om sig själv för att jag inte orkar gosa med henne eller ens ligga i soffan. Men nu har jag väl inget val, för om jag ska försöka ta mig till någon sjuk instans i morgon bör jag nog tvätta. Men det känns som ett jätteprojekt bara att gå till tvättmaskinen...
Några boktips:
Först en rättelse:
Mammas Selma: Selma Lagerlöfs brev till modern (inte "sin mor", som jag skrev)
Personligt: Dagböcker och brev av Barbro Alving. Det finns flera böcker från olika tidsperioder.
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, av Selma Lagerlöf. Om jag fått läsa den i skolan kanske jag skulle lärt mig något om geografi.

Sjuk vård

Det sägs ju att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Sant. Det är därför jag så sällan orkar söka vård när jag är som sjukast. Försökte mig på att ringa sjukvårdsupplysningen idag. Håller på att få tillbaka feber, skrällhosta och huvudvärk, som jag hade jul-nyår. Ont i ryggen fick jag också. Trodde, naivt nog, när jag berättade min historia, att sjuksköterskan i andra änden skulle säga att det var viktigt att jag fick hjälp. Men hennes kommentar var i stort sett: "Det där har du ju gått med så länge att det nog inte gör någonting om du går ett tag till. Ring vårdcentralen på måndag. Och drick mycket..."
Gud välsigne alvedonet, säger jag bara! Det är synd att man inte orkar sätta sig i ett väntrum när man som bäst behöver det. Mycket mindre tjata, för att få komma över huvud taget.

Drömt, gömt men ej glömt

Det sägs ju att hjärnan arbetar på natten med det man upplever under dagen. Och nog är det sant! Jag drömde bloggdrömmar i natt, och jag drömde att jag bloggade om mina x. Det hade jag inte tänkt göra. Men ok, det som kan sägas går att sammanfatta i några rader: Båda var (och är) skånskor, båda är långa och kraftigt byggda, båda hade hund när vi var tillsammans. Den ena var gul, den andra svart. Den ena var en labradorkorsning, den andra en labrador. Punkt. Mer finnes icke att förtälja.

Stolt som en fura, och darrande som ett asplöv

Jag är mycket nöjd med mig själv idag. Jag lyckades ju både få ordning på bloggens namn, laga det första inlägget och ställa klockan. Nu är det bara 999 andra saker jag ska lära mig, men det blir nog bra. Annars är jag inte så kaxig. Rymde från jobbet med tidernas huvudvärk och frusen som en hund. Om det inte vore för julen, som jag ändå uppskattar (inte minst för ledigheten), så skulle jag gärna gå i ide vintertid. Det finns kyla så det räcker i mitt arbetsrum. Man måste gå och värma händerna i hett vatten emellanåt.

Hjälp, asfaltsblomman har gått vilse!

Ja, vad skulle jag hit och göra? Jag kan ju inte ens stava till min egen blogg! Så nu behöver jag ju knappast vara rädd att någon annan hittar hit. Vad jag behöver: En karta, en kompass och minst 39 lektioner i bloggteknik. Asfaltsblommor växer rätt bra mellan betongplattor, men blir förvirrade när de kommer i kontakt med riktig jord. Men jag får väl gräva lite här, så ska jag nog lyckas hitta något sätt att döpa den här stackars bloggen till det den heter.

Outgrundliga äro teknikens stigar

Mossa mossa!
Den som tycker att något verkar underligt här, får gärna tala om det, för jag känner mig som om jag vandrar i en djungel utan vare sig karta eller kompass.
Men annars är jag så innerligt glad idag! Min dator har fått tillbaka minnet, och jag har fått kontroll över mitt liv (i den mån det nu är möjligt)! Det var visst inte bara jag som var trött vid juletid, för på julafton fick min dator något slags existenisiell kris, eller vad det nu var. Den kunde inte hitta sin hårddisk, och gick därmed inte att starta. Och mannen som tänkte ägna en mellandag åt att i lugn och ro städa sitt arbetsrum (för ingen ringer väl då), fick göra en utryckning och rädda det som räddas kunde. En kopia av en äldre hårddisk gjorde datorn mycket funktionell och hjälpligt snäll, men den hade fått en minneslucka på dryga 3 månader. Och jag är föreningsräv! Om mötesplanerna för förening 1 och 2 är försvunna kan man bara inte göra en mötesplan för förening 3. Och filofaxen gapade bedrägligt tom medan huvudet snurrade. Men nu har huvudet snurrat färdigt, och jag kan mata filofaxen.Sen ska jag städa datorn, och försöka få någon reda i mina 1200 mail. Nackdelen med att vara föreningsräv är att man aldrig har någon fritid, eller i alla fall för lite. Fördelen är att man aldrig har tråkigt. Det hinner man helt enkelt inte. "Stora lokal" hade styrelsemöte i måndags, "Lilla riks" har styrelsemöte på söndag och "Stora riks" har styrelsemöte nästa helg. Dessemellan ska jag redigera en verksamhetsberättelse, läsa ikapp alla mail jag skulle läst i jul och - naturligtvis - lära mig det här ordentligt.
Dagens boktips: Mammas Selma: Selma Lagerlöfs brev till sin mor. Fasligt intressanta och välformulerade. Hon börjar breven med "Älskade mamma", och avslutar med "mammas Selma". Undrar just vad min mamma skulle säga om hon fick ett sådant brev av mig?!

Ett första försök

Hej!
Jag är en sån som gillar att tala och skriva. Men tanken på att blogga har aldrig föresvävat mig förrän ganska nyligen, mycket mindre läsa någon annans blogg. Men så snubblade jag in på Trollhares blogg (ska länka dit när jag kommit på hur man gör) - och, ja - jag blev bloggbiten! Det är egentligen hans "fel" att jag sitter här nu. Och till dig som möjligen hittat hit, vill jag bara säga: Hav tålamod, för jag är inte ens säker på att jag vet hur jag ska lyckas publicera det här...