"Jag tyckte så synd om dig..."

Alla som känner mig vet att jag har lika mycket lokalsinne som en stekpanna utan handtag. De flesta som känner mig vet också att om jag har en dålig dag, så är det mer synd om de människor som möter mig än det är om mig. Eftersom den här dagen har varit allmänt motig, var jag nästan beredd på att något eller någon skulle hindra mig från att få köpa mina efterlängtade biljetter till Fjärran ort. Men det gick så snabbt och smidigt att jag knappt vågade tro att det var sant. Sen skulle jag ut och fångaupp en taxistolpe. Som sagt, finns det två håll att gå åt, så går jag gärna åt ett tredje om det bara är möjligt. Annars nöjer jag mig med att bara gå åt motsatt håll än dit jag ska. Det gjorde jag nu också, och när jag sen försökte vända hittade jag nåt slags återvändsgränd med planteringar och elände. I såna här lägen brukar jag behöva hjälp, för jag lyckas oftast inte trassla ut mig, eftersom jag i regel inte kan räkna ut vare sig var jag är eller hur jag bar mig åt för att komma dit, mycket mindre hur jag ska ta mig därifrån. Det är bara det att jag samtidigt blir så förbannad på mig själv, världen, mänskligheten och ungefär allt annat jag kan komma på, att folk inte precis rusar fram för att bistå mig. Så jag försöker behärska mig så gott jag kan, och minsann, där kommer en tant. Nej, hon var nog inte särskilt gammal, men den överbeskyddande, beskäftiga modellen som jag har mycket svårt att klara. Hon frågade iaf om jag ville ha hjälp, och eftersom jag inte tänkte fira midsommar där i planteringen, svarade jag naturligtvis ja. Och så kommer då hennes replik: "Jag tyckte så synd om dig..." Det är inte synd om mig! Jag behövde hjälp och fick det. Jag är så leds på alla som tycker synd om mig för allt möjligt. Jag vill ha respekt, inte klappar på huvudet. Att gå fel är jävligt irriterande, särskilt om hela dagen redan varit vidrig, men det är inte farligt eller skadligt. Jag stod inte mitt inne i en sjumilaskog. Om det nu verkligen är synd om mig av något själ, så har det inte med mina funktionshinder att göra. Dem har man och lär sig leva med. Även om man får dem senare i livet lär man sig oftast att leva med dem och ta vara på livet ändå. Jag tycker i regel mer synd om dem som tycker synd om mig. Jag har lite för många gånger fått höra: "Att du visar sån livsglädje..." "Jag skulle aldrig klara av att leva som du..." Det måste vara jobbigt..." Vad vill de? Att jag ska ta livet av mig imorgon, eller?! Nå, det hade jag verkligen inte tänkt göra. Jag ska ju på säljakt i Fjärran ort. Tror förresten inte jag behöver jaga så mycket, för hen kommer nog allt och möter mig. och jag bara längtar och längtar!

På jakt efter den säl som flytt

Har inte skrivit på över en månad, så när som på mitt förra inlägg. Det Gick bara inte. När Sälia åkte hem till Fjärran ort blev livet alldeles upp och ner. Ingenting fungerade. Jag har levt i nästan 40 år utan säl i boet, så jag borde klara av det. Och det borde också, logiskt sett, vara lättare att sova i en bädd där ingen simmar och pratar och låter hela tiden. Men, nej, jag sover illa och har totalt tappat greppet om mig själv. Nu känns det dock lite bättre, för om mindre än tre veckor ska jag åka till fjärran ort. Så jag har inte tid att sitta här. Det finns biljetter som måste köpas!

Ur led är tiden, och utled är jag - och urleds!

Tja, det är nog tur att ingen bett mig blogga om mitt jobb, för jag är sanningen att säga inte säker på vem som skulle bli mest uttråkad, jag eller en eventuell läsare. Idaghar all teknik krånglat och då blev det ju inte mycket gjort. Så jag roade mig med att redigera mina två senaste blogginlägg, som ju såg rent föfärliga ut. Det beror på min jobbdator, som på nåt sätt inte klara av bloggen. Får skriva i snigelfart, annars kommer bara en tredjedel av bokstäverna med. Så jag borde väl inte skriva nu heller, för det lär antagligen ta minst lika lång tid att redigera texten, som det tog att skriva den. Och förresten borde jag skria när jag har nåt vettigt att skriva. Så jag slutar väl nu, då.

Vardag

kändes ändå väldigt bra att åka till jobbet i morse. Men nog längtar jag hem! Tiden verkar gå baklänges. Ringde förut och då svarade en säl. "Sälsynt" trevligt! Idag ska vi göra köttbullar. Det behövs så lite för att livet ska bli vackert!

De vackraste dagarna

Det är inte de där äventyrliga, när man har fest eller så. Klart att de är roliga och minnesvärda, men de vackraste dagarna är, tycker iaf jag, när man är med någon man tycker om och bara njuter av att ta dagen som den kommer: En sen frukost när solen skiner in genom köksfönstret, en bra film, en trevlig bok, en god middag... De dagarna ger styrka och stabilitet och vila åt en trött själ.

Påskdagen och annandagen var mycket stillsamma. Vi hade haft middag för en god vän påpåskafton, så på påskdagen kunde vi mumsa rester och se på film. Vi läste också en gammal tonårsfavorit till mig, som vi hittat i ett skåp: Hans-Eric Engqvists "Dödsklipan". Den berör såväl religion och relationer som fördomar och funktionshinder.

"Talal" - ännu ett ord som borde in i svenska akademins ordlista!

Jag som älskar ord, tycker nog ibland att språket har fått en del konstiga tillskott. Hur klarade sig mänskligheten innan ordet "typ" dök upp i var och varannan mening. Ingen verkar kunna föra ett normalt samtal utan detta ord, som i alla fall jat tycker är fullständigt värdelöst. Inte blir jag lyckligare av att komma på mig själv med att använda det.

Men vem kommer på de nya orden? Ett litet barn, kanske? De ord som barnen kommer med är i alla fall roliga och ofta rätt logiska, när de hittar på ett uttryck för något de inte har ord för. Men allra roligast är de ord som uppstår när ett ord är för svårt att säga. En liten flicka, som jag ännu inte lärt känna, uppfann ordet "talal". Nu är det ett arabiskt namn, men det har inte med saken att göra. "Talal", i det här fallet, är "tadaa!" som väl är tveksamt om det är ett ord, det heller. Men jag tycker definitivt det är mycket roligare!

Så här säger vi "talal", medan Snigel/Igel blänger på oss och undrar om vi är galnare än vanligt. Hur skulle det vara möjligt?!

Varde ljus! - var det!

Idag har jag och Sälia säkert skrämt slag på ett antal butiksbesökare. Ingen av oss är ju särskilt tystlåten eller blyg, och förr eller senare tjuter vi alltid av skratt åt något. Och det är klart att det syns när vi kommer: först Sälia i sin rullstol, sen jag och så sist den jävla varuvagnen. Eftersom jag inte ser nåt och dessutom har ett problem med min hörsel som gör att jag har svårt att bedöma riktning och avstånd måste jag hålla en hand på Sälias rygg eller axel för att veta vart hen är. Och vagnen som är tung att manövrera framåt med två händer, blir inte lättare av att man försöker dra och styra den med en hand. Jag var mest rädd för att vi skulle riva ner någon stapel med glasburkar, men vi nöjde oss med en förpackning med 10 vita antikljus. Så det var ju en ljuspunkt! Men vi, dvs Sälia, plockade i alla fall upp dem. Det var en annan sak med gubben som tappade 5 liter mjölk i mjölkkylen. Han bara såg och gick - och det kunde han också. Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag skyllde på att jag inte ser lika ofta som de som ser faktiskt gör det. Eller så är det väl det där att vi funkisar ibland har ett större behov att visa att vi klarar av saker, än de som gör det ändå. Kanske har det delvis att göra med att vi tenderar att bli bortskämda och överbeskyddade av våra familjer som i bästa välmening försöker hjälpa oss så att vi får det så bra som möjligt. Problemet är att om vi får för mycket hjälp hindras vi från att växa. Ett annat problem är att våra mammor har svårare att släppa taget om sina funktionshindrade barn. Om jag behöver hjälp med att städa, handla eller vad det nu kan vara, ska jag naturligtvis ha det, men det är inte bra om mamma hjälper mig när jag är 40. För mamma är jag fortfarande hennes lilla flicka och hon kommer aldrig se mig som vuxen så länge hon är inblandad i min mat, tvätt och städning. Min relation till min egen mor blev mycket bättre sen jag skaffade städhjälp. Då lättade hennes känsla av att inte räcka till och hinna med att ordna både mitt hem och sitt eget, samtidigt som hon skulle jobba heltid och även ta hand om en äldre släkting. Dessutom slapp vi alla de förfärliga gräl som alltid uppstår mellan mor och dotter. Min mamma skulle aldrig finna sig i att någon kom hem till henne och talade om hur hon skulle leva sitt liv, men det har inte avhållit henne från att försöka styra mitt. Nu, då jag tar så lite hjälp av henne som möjligt, tror jag att vi båda mår mycket bättre, och framför allt känner jag på ett annat sätt att hon betraktar mig som vuxen.

Djuren i Skoogsdungen, 3: En "Homo Sälia" dyker upp

Ja, jag lovade ju att jag skulle berätta om det senaste tillskottet i Skoogsdungen. Det dök upp en Någon, som verkade vara en homo sapiens. Men när hen sover höt man tydligt att det snarare är en korsning mellan säl och ångbåt. I alla fall låter det så. Därför fick hen namnet Sälia i den här bloggen.

Vad Ylande Igel/Snigel tycker om Sälia finns tydligt beskrivet i "Piss off, jävla snigel!", som jag skrev för några dagar sen. Ska lära mig det där med att länka till saker.

Sälia försöker hela tiden fjäska på Snigel och numera råder något slags vaksam vapenvila. Det är synd att Igel/Snigel ska vara så hårdnackad. Hon kunde ju på det här sättet kräva att bli bortskämd av två människor istället för en som nästan aldrig har tillräckligt med tid.

Djuren i Skoogsdungen, 2

För att ge en beskrivning av mig är det lika bra att jag presenterar de djur som finns här i Skoogsdungen.

Först och främst har vi den traditionella ankan, den som nästan alla har, som väl symboliserar ett visst mått av renlighet och ordning.

Inte långt därifrån har vi de sex gröna grodorna, som är tämligen nyinflyttade i Skoogsdungen. Min mamma har många gånger oroat sig för att jag ska halka i badkaret. Jag hann bo ensam i närmare 20 år innan jag verkligen halkade - utan att slå ihjäl mig. Men grodorna kan ändå vara bra att ha, särskilt som det dykt upp en mycket speciell säl här som jag är mycket rädd om.

Bland fåglarna hittar vi till exempel smörgåsarna, av vilka jag föredrar de mjuka. Kaffegöken är däremot mer sällsynt, eftersom jag hellre dricker kaffe med sprit till än i.

En annan sällsynt gäst är polkagrisen. Den är hemskt söt och rar, men jag tröttnar ganska fort på den, så den kommer inte så ofta.

Lussekatterna som finns här vid juletid är söta och ljuvliga, även om de sanningen att säga inte liknar några andra lussekatter.

Latmasken trivs bra här när jag är ensam. Jag har ett aktivt liv i veckorna, så när jag har en ledig helg behöver jag ibland bara få ligga på soffan, läsa, titta på film och äta god mat.

Modelejonet. Nej, det finns inte här. Jag är ganska ointresserad av kläder, vilket är tur, eftersom min plånbok är än mindre intresserad.

I kategorin råttor/möss har vi först och främst två. Datormusen, som jag inte tröäffar så ofta, eftersom den helst umgås med mina besökare. Och sen har vi dammråttan som trivs bättre här än jag skulle önska. Men den bits i alla fall inte.

Språkgrodorna. Nej, de är inte så många. När jag pratar leker jag gärna med ord och uttryck så att en och annan inte fattar vad jag säger, men när jag skriver något brukar jag vara hemskt petig. Men visst slinker en och annan igenom.

Bin. Ja, ett finns här åtminstone!

Turturduvor. Ja, här tycks i alla fal finnas två!

Arbetsmyran. Nja, den dyker upp då och då, men den tar inte precis över Skoogsdungen.

Föreningsräven. Jo, den bor här. Den är så förenad att den knappt har något privatliv.

Påskharen. Ja, inte har jag sett nån hittills, men det här är ju första påsken i Skoogsdunge, så man vet aldrig...

Linslusen. Jo, här finns nu två som aldrig håller tyst, och då hamnar man gärna i media.

Packåsnan. Jo, nu är vi två som ser ut som om vi håller på att emigrera när vi går utanför dörren.

Silverfiskar. Nej, tack och lov. Såna har vi inte här.

Näbbgädda. Jo, vi näbbas rätt bra och ingen blir svarslös. Hoppas bara grannarna inte ringer störningsjouren, som vi tjattrar...

Lipsill. En har vi här. Jag var det när jag var liten, men det är något bättre numera.

Det är möjligt att jag glömt någon nu, men det här var i alla fall några av djuren i Skoogsdungen. Nästa gång ska jag berätta om den säl som kommit hit och förvridit huvudet på oss alla.

Piss off, jävla Snigel!

Igår var hon billig, Ylande Igel. Någon, som jag i fortsättningen kommer kalla Sälia (förklaring kommer senare), har under hela sin vistelse här försökt att hålla sig väl med Ylande Igel, som hon kallar Snigel. Men igår röt hon: - Nu jävlar är du billig, Snigel! Det är nämligen så att Igel-Snigel inte får sova i min säng, eftersom hon har börjat kissa där och sen inte lyckats sluta. Men nu har det gått så bra så länge, till och med utan fy-spray, att jag tänkte att det kanske höll å att ge sig till sist. Intes ens när Sälia intog sängen uppstod några problem. Men se, när Igels människa gjorde Sälia sällskap i sängen, då var måttet rågat. Och nu är det tvättmaskinen som är rågad - för tre omgångar! Det lilla jävla odjuret hade pissat ner Sälias pyjamas, tre täcken och ett underlakan. Så vi har att göra en stund. Tur att man är så galen att man har många täcken... Och i morgon ska här köpas och sprayas "fy"!

Djuren i Skoogsdungen, 1

Första djuret i Skoogsdungen är Ylande Igel. Ylande Igel är svart och vit, har vassa klor, mjuk päls och en vilja av stål. Hon äger Skoogsdungen, alla varelser och alla växter som finns här. Klockan fyra på morgonen kommer hon ylande in i mitt sovrum för att tala om att jag ska städa hennes låda eftersom hon behöver gå dit, städa för att hon just varit där eller hålla henne sällskap medan hon är där. Och tro inte att min försämrade hörsel räddar mig från att slippa höra. Igel har hittat en frekvens som jag inte bara hör, men också hindrar mig från att sova. Hon grälar på mig när jag diskar för sent på kvällen, bakar pepparkakor mitt i natten eller smiter ut igen när jag nyss kommit hem.

För mig är katten livsnödvändig. Vi är lika egensinniga och envisa, vi går vår egen väg men är ändå mycket kärleksfulla. Ylande Igel är min tredje katt, inte lik någon av sina bröder, som dog i en brand, innan hon kom in i mitt liv. Från början var hon mycket rädd och osäker och hade egentligen bara en sak klar för sig: Människan kan alltid svika. Att hon nu är så trygg med mig att hon inte blir rädd vad jag än gör, känns som en seger. Hon är däremot skygg för många andra, och kan gömma sig i klädkammaren i timmar för att slippa bli sedd.

Just nu blänger hon på Någon från Fjärran ort, som klivit in i mitt hem och mitt liv och gjort sig hemmastadd. Någon försöker fjäska för Igel, men Igel är hårdkokt och gillar inte riktigt att hon fått konkurrens. Men det går ändå sakta, sakta framåt. Vi kommer väl yla ikapp när Någon åker hem.

Städa, städa...

Det finns vissa saker man är bra på och vissa man är sämre på. Städning är det värsta jag vet, och det är också det jag är sämst på. Så jag skaffade mig en städhjälp. Ett par veckor innan jag får besök hoppade hon av pga tidsbrist. Sen hörde hon av sig igen och sa att hon skulle komma. Gissa om jag blev lättad! Jag blev mindre lättad när hon inte kom, och av att läsa mailet om att hon inte hinner. Så det är bara att börja. Samtidigt ska det planeras och handlas för "Stora Lokals" påskfest, måste köpa en bagagevagn och handla mer mat.
Och det var ju det här jag lovade att inte skriva om! Gnäll och skäll ur ett privatliv som knappast kan intressera någon annan. Den här bloggen skulle ju bli seriös, sagolik, mystisk och slagfärdig i en kul blandning. Får väl träna mina slagord på dammsugaren!

Äntligen: Störst av dem är kärlek!

Nu, efter 7 sorger och 8 bedrövelser, har riksdagen äntligen beslutat att vi alla får gifta oss! Det är många som firar idag. Undrar just vad KD gör. Dricker beska droppar, kanske. Så mycket beskt som de sa under debatten idag, så behöver de nog återställa balansen. Skämt åsido. Jag är mycket glad idag! Tyvärr kan jag inte vara i Stockholm på den stora bröllopsfesten, och konstigt nog har vi inget här i stan, fast jag bor i en stor stad. Har fått veta att man i en mycket liten stad minsann ordnat med bröllopsmingel. Lite orättvist, tycker jag! Varför jag inte gör nåt själv? Därför att jag faktiskt bara kan vara på ett ställe i taget. Annars vet jag också att saker och ting inte ordnar sig själva, bokar sig själva, lagar sig själva, för att inte tala om diskar sig själva. Får väl ordna en egen brölloppstårta när jag får besök från fjärran ort. Dessutom är jag så trött att jag gott kan vänta med firandet.

Nöff, nöff - att grisa

Ibland rör sig tankarna på en ganska låg nivå, eller snarare på en sidonivå, bland sånt som kanske inte är så viktigt men ändå upptar ens funderingar. Jag undrade över uttrycken "nöff nöff" och "att grisa" i helgen. För det var nämligen det jag gjorde. Jag nöffade kanske inte så mycket, men jag trynade i soffan, knorrade av välbehag och grymtade åt katten när hon blev lite väl mycket som en blodigel. Och när jag var hungrig bökade jag fram en kartong ur frysen och värmde innehållet i mikron. Jag behövde "grisa" för att komma ikapp efter min sjukdom. Kom att tänka på en god vän som råkade säga til sin psykolog att han hade grisat en helg. För honom, liksom för mig, är det bara ett uttryck för att vara allmänt lat, äta gott och kanske onyttigt och bara vara och njuta. Men psykologen hängde upp sig på det där och ville veta varför han kallade det så. Och jag vet inte varför vi säger så. Jag tror inte grisarna har det bekvämare än någon annan, snarare tvärtom.
Och så undrar jag vem som kom på att säga till barnen att grisarna säger "nöff nöff" Så låter de väl ändå inte...?
Annars har jag läst en bok (tror det var en Uno Palmström-deckare) där någon fick ett telegram med just texten "nöff nöff". Minns inte intrigen, men jag tyckte telegrammet var synnerligen välformulerat i det sammanhanget. Jag har då iaf fått betydligt konstigare saker att läsa...

"Han verkar ju i alla fall normal."

Man slutar aldrig förvåna sig över hur människodjuret tänker. I förrgår tittade jag på tv4:s "familjen annorlunda", som handlade om familjer med ovanligt många barn. Men det är inte antalet barn jag är upprörd över. Det är en av fäderna. Hans tvåårige son tyckte om att vara tillsammans med sina systrar när de höll på med smink och fixade med håret och sånt. Det gjorde tydligen pappa lite betänksam. Så han tog en docka och en bil och bad barnet välja. När pojken då valde bilen, fick han en massa beröm. Och pappans kommentar var: "Ja, det är nog ingen fara med dig." "Han verkar ju normal i alla fall."
Alltså, i år skriver vi 2009! Och vad är normalt? Pappa själv, i det här fallet, är så "normal" att han knappt klarar att välja kläder åt sig själv, mycket mindre åt barnen. Så på morgnarna "smyger jag iväg..." och låter frun stå där med 10 ungar, av vilka iaf 7-8 stycken behöver hjälp med att välja kläder. Det är visst normalt!

Det växer så det knakar i bloggskogen

Mossa mossa!
Nej, jag är ingen bloggläsare. Men när bloggarna börjar växa upp som svampar i min närhet, då vill jag ju läsa dem. Det är ju bara det att de verkar funka olika allihop, så när man väl lärt sig bemästra en eller två, så måste man ändå räkna ut hur man ska göra med den tredje. Det får man inte mindre feber av. När jag försökte göra en sökning skummade jag igenom en del av bloggtexterna, och de hade inte särskilt mycket att säga. Vem vill veta hur dags jag vaknar eller vad jag äter till frukost? Jo, om det är något speciellt, eller om jag bara nämner det nån gång, må det väl vara hänt, men annars? Fast just nu känns det som om det här håller på att bli det jag inte ville att det skulle bli: ett slags tråkig dagbok. Men jag får väl skylla på febern. Men den här kuren jag har fått tycks verkligen göra någonting. Efter intag av bakteriedödande läggerr sig alla träden ner för att sova middag. Det är helt enkelt inte möjligt att stå upprätt.

Mer klöver åt dem som redan har

Det finns en uppsjö av "hjälp-program" på tv, och jag kan väl tycka att många av dem har något att komma med, utan att ha sett alla eller vara särskilt insatt. Men det finns ett program som får mina horn att växa, klorna att spärras ut och pälsen att resa sig på ända. Det är "lyxfällan". Här hjälper man människor som trasslat till sin ekonomi. Präktigt, så det förslår. Det är bara det att de här har en ekonomi att trassla med, men verkar äga färre hjärnceller än enkronor att tänka med. Det är roligt att köpa saker, dyr mat, åka på semester, ta taxi till jobbet när man är sen och Gud vet vad. Och räcker inte pengarna tar man ett litet mobillån, och ett till och ett till och ett till... Och sen är det kaos. Men att man kan sälja ena bilen, motorcyklarna och båten för att bringa någon reda i eländet, nej, det föresvävar dem inte.
Jag undviker att titta på eländet, för jag blir bara oxtokig varenda gång. Varför är det så kul att hjälpa dem som har, istället för att hjälpa dem som har trasslat till det pga dålig ekonomi från start. Varför hjälpte ingen mig när jag behövde det? Varför hjälper ingen min kompis som fortfarande behöver det. Den summa vi skulle behöva hjälp med, är tillsammans mindre än vad de här människorna har i skulder. Skillnaden är bara att vi inte har en motorcykel att sälja, tar mobillån för att få "komma ifrån" eller slösar allmänt på vansinnigheter. Vi är låginkomsttagare som hamnat i knipa, och som behöver hjälp att resa oss. Men vi har fått lära oss att skämmas. Jo, för som min kollega sa: "Man kan alltid prioritera". Mellan vad? Mat och hyra, elräkning och hundmat eller telefonräkning och tandläkarbesök. Det sistnämnda är det många som avstår ifrån, eftersom pengarna helt enkelt inte finns.
Och så ska man sitta där och titta på folk som bara låtit pengarna rulla utan en enda vettig tanke.
I sanningens namn verkar det som om man numera lite mer riktat in sig på "vanligt" folk, men jag har inte orkat titta.
Men till dig som läser, vill jag säga: Tala aldrig om för någon annan att de kan prioritera, att de borde klara sin ekonomi. Du vet hur ditt eget liv fungerar, men du kan inte ha en aning om hur någon annan har det. Och det är en kränkning när någon som har gått om pengar, som aldrig behövt räkna två gånger eller skjuta på räkningar, talar om för oss hur vi ska leva.

Bakteriedödande för att få tillbaks livsandarna

Mossa!
Inte fullt så risig idag. Tog mig till vårdcentralen och - kan man tänka sig - fick faktiskt hjälp. Läkaren både lyssnade och tog mig på allvar. Jag fick någon antibiotikahistoria som är bredare än penicillin och hostmedicin (fast inte den jag ville ha). Men jag blev rätt betänksam när jag stod på apoteket och expediten langade fram kartongen och sa: "Bakteriedödande".
Vem är det som ska avrättas? Jag eller bacillerna? Men hon måste ha sett min min för hon ändrade sig snabbt och sa "penicillin". Så, vem vet, jag kanske får både horn och päls av det här...
Boktips:
Spökflickan av Torey L. Hayden.
Vi får barn till oss i skolan, om vars historia vi bara får veta det man vill att vi ska känna till. Och ändå förväntas vi hjälpa dem. Gudskelov kan de flesta av dem kommunicera och berätta vad som hänt...

Gräsligt och risigt i Skoogsdungen

Mossa, mossa!
Snacka om att det susar bland träden, och i mitt huvud. Så här febrig har jag nog inte varit på mycket länge. All min kraft har gått åt till att hämta alvedon och vatten och sköta mina mänskliga plikter mot Katten. Och Katten tycker vansinnigt synd om sig själv för att jag inte orkar gosa med henne eller ens ligga i soffan. Men nu har jag väl inget val, för om jag ska försöka ta mig till någon sjuk instans i morgon bör jag nog tvätta. Men det känns som ett jätteprojekt bara att gå till tvättmaskinen...
Några boktips:
Först en rättelse:
Mammas Selma: Selma Lagerlöfs brev till modern (inte "sin mor", som jag skrev)
Personligt: Dagböcker och brev av Barbro Alving. Det finns flera böcker från olika tidsperioder.
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, av Selma Lagerlöf. Om jag fått läsa den i skolan kanske jag skulle lärt mig något om geografi.

Sjuk vård

Det sägs ju att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Sant. Det är därför jag så sällan orkar söka vård när jag är som sjukast. Försökte mig på att ringa sjukvårdsupplysningen idag. Håller på att få tillbaka feber, skrällhosta och huvudvärk, som jag hade jul-nyår. Ont i ryggen fick jag också. Trodde, naivt nog, när jag berättade min historia, att sjuksköterskan i andra änden skulle säga att det var viktigt att jag fick hjälp. Men hennes kommentar var i stort sett: "Det där har du ju gått med så länge att det nog inte gör någonting om du går ett tag till. Ring vårdcentralen på måndag. Och drick mycket..."
Gud välsigne alvedonet, säger jag bara! Det är synd att man inte orkar sätta sig i ett väntrum när man som bäst behöver det. Mycket mindre tjata, för att få komma över huvud taget.

Drömt, gömt men ej glömt

Det sägs ju att hjärnan arbetar på natten med det man upplever under dagen. Och nog är det sant! Jag drömde bloggdrömmar i natt, och jag drömde att jag bloggade om mina x. Det hade jag inte tänkt göra. Men ok, det som kan sägas går att sammanfatta i några rader: Båda var (och är) skånskor, båda är långa och kraftigt byggda, båda hade hund när vi var tillsammans. Den ena var gul, den andra svart. Den ena var en labradorkorsning, den andra en labrador. Punkt. Mer finnes icke att förtälja.

Stolt som en fura, och darrande som ett asplöv

Jag är mycket nöjd med mig själv idag. Jag lyckades ju både få ordning på bloggens namn, laga det första inlägget och ställa klockan. Nu är det bara 999 andra saker jag ska lära mig, men det blir nog bra. Annars är jag inte så kaxig. Rymde från jobbet med tidernas huvudvärk och frusen som en hund. Om det inte vore för julen, som jag ändå uppskattar (inte minst för ledigheten), så skulle jag gärna gå i ide vintertid. Det finns kyla så det räcker i mitt arbetsrum. Man måste gå och värma händerna i hett vatten emellanåt.

Hjälp, asfaltsblomman har gått vilse!

Ja, vad skulle jag hit och göra? Jag kan ju inte ens stava till min egen blogg! Så nu behöver jag ju knappast vara rädd att någon annan hittar hit. Vad jag behöver: En karta, en kompass och minst 39 lektioner i bloggteknik. Asfaltsblommor växer rätt bra mellan betongplattor, men blir förvirrade när de kommer i kontakt med riktig jord. Men jag får väl gräva lite här, så ska jag nog lyckas hitta något sätt att döpa den här stackars bloggen till det den heter.

Outgrundliga äro teknikens stigar

Mossa mossa!
Den som tycker att något verkar underligt här, får gärna tala om det, för jag känner mig som om jag vandrar i en djungel utan vare sig karta eller kompass.
Men annars är jag så innerligt glad idag! Min dator har fått tillbaka minnet, och jag har fått kontroll över mitt liv (i den mån det nu är möjligt)! Det var visst inte bara jag som var trött vid juletid, för på julafton fick min dator något slags existenisiell kris, eller vad det nu var. Den kunde inte hitta sin hårddisk, och gick därmed inte att starta. Och mannen som tänkte ägna en mellandag åt att i lugn och ro städa sitt arbetsrum (för ingen ringer väl då), fick göra en utryckning och rädda det som räddas kunde. En kopia av en äldre hårddisk gjorde datorn mycket funktionell och hjälpligt snäll, men den hade fått en minneslucka på dryga 3 månader. Och jag är föreningsräv! Om mötesplanerna för förening 1 och 2 är försvunna kan man bara inte göra en mötesplan för förening 3. Och filofaxen gapade bedrägligt tom medan huvudet snurrade. Men nu har huvudet snurrat färdigt, och jag kan mata filofaxen.Sen ska jag städa datorn, och försöka få någon reda i mina 1200 mail. Nackdelen med att vara föreningsräv är att man aldrig har någon fritid, eller i alla fall för lite. Fördelen är att man aldrig har tråkigt. Det hinner man helt enkelt inte. "Stora lokal" hade styrelsemöte i måndags, "Lilla riks" har styrelsemöte på söndag och "Stora riks" har styrelsemöte nästa helg. Dessemellan ska jag redigera en verksamhetsberättelse, läsa ikapp alla mail jag skulle läst i jul och - naturligtvis - lära mig det här ordentligt.
Dagens boktips: Mammas Selma: Selma Lagerlöfs brev till sin mor. Fasligt intressanta och välformulerade. Hon börjar breven med "Älskade mamma", och avslutar med "mammas Selma". Undrar just vad min mamma skulle säga om hon fick ett sådant brev av mig?!

Ett första försök

Hej!
Jag är en sån som gillar att tala och skriva. Men tanken på att blogga har aldrig föresvävat mig förrän ganska nyligen, mycket mindre läsa någon annans blogg. Men så snubblade jag in på Trollhares blogg (ska länka dit när jag kommit på hur man gör) - och, ja - jag blev bloggbiten! Det är egentligen hans "fel" att jag sitter här nu. Och till dig som möjligen hittat hit, vill jag bara säga: Hav tålamod, för jag är inte ens säker på att jag vet hur jag ska lyckas publicera det här...