"Jag tyckte så synd om dig..."

Alla som känner mig vet att jag har lika mycket lokalsinne som en stekpanna utan handtag. De flesta som känner mig vet också att om jag har en dålig dag, så är det mer synd om de människor som möter mig än det är om mig. Eftersom den här dagen har varit allmänt motig, var jag nästan beredd på att något eller någon skulle hindra mig från att få köpa mina efterlängtade biljetter till Fjärran ort. Men det gick så snabbt och smidigt att jag knappt vågade tro att det var sant. Sen skulle jag ut och fångaupp en taxistolpe. Som sagt, finns det två håll att gå åt, så går jag gärna åt ett tredje om det bara är möjligt. Annars nöjer jag mig med att bara gå åt motsatt håll än dit jag ska. Det gjorde jag nu också, och när jag sen försökte vända hittade jag nåt slags återvändsgränd med planteringar och elände. I såna här lägen brukar jag behöva hjälp, för jag lyckas oftast inte trassla ut mig, eftersom jag i regel inte kan räkna ut vare sig var jag är eller hur jag bar mig åt för att komma dit, mycket mindre hur jag ska ta mig därifrån. Det är bara det att jag samtidigt blir så förbannad på mig själv, världen, mänskligheten och ungefär allt annat jag kan komma på, att folk inte precis rusar fram för att bistå mig. Så jag försöker behärska mig så gott jag kan, och minsann, där kommer en tant. Nej, hon var nog inte särskilt gammal, men den överbeskyddande, beskäftiga modellen som jag har mycket svårt att klara. Hon frågade iaf om jag ville ha hjälp, och eftersom jag inte tänkte fira midsommar där i planteringen, svarade jag naturligtvis ja. Och så kommer då hennes replik: "Jag tyckte så synd om dig..." Det är inte synd om mig! Jag behövde hjälp och fick det. Jag är så leds på alla som tycker synd om mig för allt möjligt. Jag vill ha respekt, inte klappar på huvudet. Att gå fel är jävligt irriterande, särskilt om hela dagen redan varit vidrig, men det är inte farligt eller skadligt. Jag stod inte mitt inne i en sjumilaskog. Om det nu verkligen är synd om mig av något själ, så har det inte med mina funktionshinder att göra. Dem har man och lär sig leva med. Även om man får dem senare i livet lär man sig oftast att leva med dem och ta vara på livet ändå. Jag tycker i regel mer synd om dem som tycker synd om mig. Jag har lite för många gånger fått höra: "Att du visar sån livsglädje..." "Jag skulle aldrig klara av att leva som du..." Det måste vara jobbigt..." Vad vill de? Att jag ska ta livet av mig imorgon, eller?! Nå, det hade jag verkligen inte tänkt göra. Jag ska ju på säljakt i Fjärran ort. Tror förresten inte jag behöver jaga så mycket, för hen kommer nog allt och möter mig. och jag bara längtar och längtar!

På jakt efter den säl som flytt

Har inte skrivit på över en månad, så när som på mitt förra inlägg. Det Gick bara inte. När Sälia åkte hem till Fjärran ort blev livet alldeles upp och ner. Ingenting fungerade. Jag har levt i nästan 40 år utan säl i boet, så jag borde klara av det. Och det borde också, logiskt sett, vara lättare att sova i en bädd där ingen simmar och pratar och låter hela tiden. Men, nej, jag sover illa och har totalt tappat greppet om mig själv. Nu känns det dock lite bättre, för om mindre än tre veckor ska jag åka till fjärran ort. Så jag har inte tid att sitta här. Det finns biljetter som måste köpas!

Ur led är tiden, och utled är jag - och urleds!

Tja, det är nog tur att ingen bett mig blogga om mitt jobb, för jag är sanningen att säga inte säker på vem som skulle bli mest uttråkad, jag eller en eventuell läsare. Idaghar all teknik krånglat och då blev det ju inte mycket gjort. Så jag roade mig med att redigera mina två senaste blogginlägg, som ju såg rent föfärliga ut. Det beror på min jobbdator, som på nåt sätt inte klara av bloggen. Får skriva i snigelfart, annars kommer bara en tredjedel av bokstäverna med. Så jag borde väl inte skriva nu heller, för det lär antagligen ta minst lika lång tid att redigera texten, som det tog att skriva den. Och förresten borde jag skria när jag har nåt vettigt att skriva. Så jag slutar väl nu, då.