onsdag 15 april 2009

Vardag

kändes ändå väldigt bra att åka till jobbet i morse. Men nog längtar jag hem! Tiden verkar gå baklänges. Ringde förut och då svarade en säl. "Sälsynt" trevligt! Idag ska vi göra köttbullar. Det behövs så lite för att livet ska bli vackert!

De vackraste dagarna

Det är inte de där äventyrliga, när man har fest eller så. Klart att de är roliga och minnesvärda, men de vackraste dagarna är, tycker iaf jag, när man är med någon man tycker om och bara njuter av att ta dagen som den kommer: En sen frukost när solen skiner in genom köksfönstret, en bra film, en trevlig bok, en god middag... De dagarna ger styrka och stabilitet och vila åt en trött själ.

Påskdagen och annandagen var mycket stillsamma. Vi hade haft middag för en god vän påpåskafton, så på påskdagen kunde vi mumsa rester och se på film. Vi läste också en gammal tonårsfavorit till mig, som vi hittat i ett skåp: Hans-Eric Engqvists "Dödsklipan". Den berör såväl religion och relationer som fördomar och funktionshinder.

fredag 10 april 2009

"Talal" - ännu ett ord som borde in i svenska akademins ordlista!

Jag som älskar ord, tycker nog ibland att språket har fått en del konstiga tillskott. Hur klarade sig mänskligheten innan ordet "typ" dök upp i var och varannan mening. Ingen verkar kunna föra ett normalt samtal utan detta ord, som i alla fall jat tycker är fullständigt värdelöst. Inte blir jag lyckligare av att komma på mig själv med att använda det.

Men vem kommer på de nya orden? Ett litet barn, kanske? De ord som barnen kommer med är i alla fall roliga och ofta rätt logiska, när de hittar på ett uttryck för något de inte har ord för. Men allra roligast är de ord som uppstår när ett ord är för svårt att säga. En liten flicka, som jag ännu inte lärt känna, uppfann ordet "talal". Nu är det ett arabiskt namn, men det har inte med saken att göra. "Talal", i det här fallet, är "tadaa!" som väl är tveksamt om det är ett ord, det heller. Men jag tycker definitivt det är mycket roligare!

Så här säger vi "talal", medan Snigel/Igel blänger på oss och undrar om vi är galnare än vanligt. Hur skulle det vara möjligt?!

Varde ljus! - var det!

Idag har jag och Sälia säkert skrämt slag på ett antal butiksbesökare. Ingen av oss är ju särskilt tystlåten eller blyg, och förr eller senare tjuter vi alltid av skratt åt något. Och det är klart att det syns när vi kommer: först Sälia i sin rullstol, sen jag och så sist den jävla varuvagnen. Eftersom jag inte ser nåt och dessutom har ett problem med min hörsel som gör att jag har svårt att bedöma riktning och avstånd måste jag hålla en hand på Sälias rygg eller axel för att veta vart hen är. Och vagnen som är tung att manövrera framåt med två händer, blir inte lättare av att man försöker dra och styra den med en hand. Jag var mest rädd för att vi skulle riva ner någon stapel med glasburkar, men vi nöjde oss med en förpackning med 10 vita antikljus. Så det var ju en ljuspunkt! Men vi, dvs Sälia, plockade i alla fall upp dem. Det var en annan sak med gubben som tappade 5 liter mjölk i mjölkkylen. Han bara såg och gick - och det kunde han också. Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag skyllde på att jag inte ser lika ofta som de som ser faktiskt gör det. Eller så är det väl det där att vi funkisar ibland har ett större behov att visa att vi klarar av saker, än de som gör det ändå. Kanske har det delvis att göra med att vi tenderar att bli bortskämda och överbeskyddade av våra familjer som i bästa välmening försöker hjälpa oss så att vi får det så bra som möjligt. Problemet är att om vi får för mycket hjälp hindras vi från att växa. Ett annat problem är att våra mammor har svårare att släppa taget om sina funktionshindrade barn. Om jag behöver hjälp med att städa, handla eller vad det nu kan vara, ska jag naturligtvis ha det, men det är inte bra om mamma hjälper mig när jag är 40. För mamma är jag fortfarande hennes lilla flicka och hon kommer aldrig se mig som vuxen så länge hon är inblandad i min mat, tvätt och städning. Min relation till min egen mor blev mycket bättre sen jag skaffade städhjälp. Då lättade hennes känsla av att inte räcka till och hinna med att ordna både mitt hem och sitt eget, samtidigt som hon skulle jobba heltid och även ta hand om en äldre släkting. Dessutom slapp vi alla de förfärliga gräl som alltid uppstår mellan mor och dotter. Min mamma skulle aldrig finna sig i att någon kom hem till henne och talade om hur hon skulle leva sitt liv, men det har inte avhållit henne från att försöka styra mitt. Nu, då jag tar så lite hjälp av henne som möjligt, tror jag att vi båda mår mycket bättre, och framför allt känner jag på ett annat sätt att hon betraktar mig som vuxen.

Djuren i Skoogsdungen, 3: En "Homo Sälia" dyker upp

Ja, jag lovade ju att jag skulle berätta om det senaste tillskottet i Skoogsdungen. Det dök upp en Någon, som verkade vara en homo sapiens. Men när hen sover höt man tydligt att det snarare är en korsning mellan säl och ångbåt. I alla fall låter det så. Därför fick hen namnet Sälia i den här bloggen.

Vad Ylande Igel/Snigel tycker om Sälia finns tydligt beskrivet i "Piss off, jävla snigel!", som jag skrev för några dagar sen. Ska lära mig det där med att länka till saker.

Sälia försöker hela tiden fjäska på Snigel och numera råder något slags vaksam vapenvila. Det är synd att Igel/Snigel ska vara så hårdnackad. Hon kunde ju på det här sättet kräva att bli bortskämd av två människor istället för en som nästan aldrig har tillräckligt med tid.

Djuren i Skoogsdungen, 2

För att ge en beskrivning av mig är det lika bra att jag presenterar de djur som finns här i Skoogsdungen.

Först och främst har vi den traditionella ankan, den som nästan alla har, som väl symboliserar ett visst mått av renlighet och ordning.

Inte långt därifrån har vi de sex gröna grodorna, som är tämligen nyinflyttade i Skoogsdungen. Min mamma har många gånger oroat sig för att jag ska halka i badkaret. Jag hann bo ensam i närmare 20 år innan jag verkligen halkade - utan att slå ihjäl mig. Men grodorna kan ändå vara bra att ha, särskilt som det dykt upp en mycket speciell säl här som jag är mycket rädd om.

Bland fåglarna hittar vi till exempel smörgåsarna, av vilka jag föredrar de mjuka. Kaffegöken är däremot mer sällsynt, eftersom jag hellre dricker kaffe med sprit till än i.

En annan sällsynt gäst är polkagrisen. Den är hemskt söt och rar, men jag tröttnar ganska fort på den, så den kommer inte så ofta.

Lussekatterna som finns här vid juletid är söta och ljuvliga, även om de sanningen att säga inte liknar några andra lussekatter.

Latmasken trivs bra här när jag är ensam. Jag har ett aktivt liv i veckorna, så när jag har en ledig helg behöver jag ibland bara få ligga på soffan, läsa, titta på film och äta god mat.

Modelejonet. Nej, det finns inte här. Jag är ganska ointresserad av kläder, vilket är tur, eftersom min plånbok är än mindre intresserad.

I kategorin råttor/möss har vi först och främst två. Datormusen, som jag inte tröäffar så ofta, eftersom den helst umgås med mina besökare. Och sen har vi dammråttan som trivs bättre här än jag skulle önska. Men den bits i alla fall inte.

Språkgrodorna. Nej, de är inte så många. När jag pratar leker jag gärna med ord och uttryck så att en och annan inte fattar vad jag säger, men när jag skriver något brukar jag vara hemskt petig. Men visst slinker en och annan igenom.

Bin. Ja, ett finns här åtminstone!

Turturduvor. Ja, här tycks i alla fal finnas två!

Arbetsmyran. Nja, den dyker upp då och då, men den tar inte precis över Skoogsdungen.

Föreningsräven. Jo, den bor här. Den är så förenad att den knappt har något privatliv.

Påskharen. Ja, inte har jag sett nån hittills, men det här är ju första påsken i Skoogsdunge, så man vet aldrig...

Linslusen. Jo, här finns nu två som aldrig håller tyst, och då hamnar man gärna i media.

Packåsnan. Jo, nu är vi två som ser ut som om vi håller på att emigrera när vi går utanför dörren.

Silverfiskar. Nej, tack och lov. Såna har vi inte här.

Näbbgädda. Jo, vi näbbas rätt bra och ingen blir svarslös. Hoppas bara grannarna inte ringer störningsjouren, som vi tjattrar...

Lipsill. En har vi här. Jag var det när jag var liten, men det är något bättre numera.

Det är möjligt att jag glömt någon nu, men det här var i alla fall några av djuren i Skoogsdungen. Nästa gång ska jag berätta om den säl som kommit hit och förvridit huvudet på oss alla.

onsdag 8 april 2009

Piss off, jävla Snigel!

Igår var hon billig, Ylande Igel. Någon, som jag i fortsättningen kommer kalla Sälia (förklaring kommer senare), har under hela sin vistelse här försökt att hålla sig väl med Ylande Igel, som hon kallar Snigel. Men igår röt hon: - Nu jävlar är du billig, Snigel! Det är nämligen så att Igel-Snigel inte får sova i min säng, eftersom hon har börjat kissa där och sen inte lyckats sluta. Men nu har det gått så bra så länge, till och med utan fy-spray, att jag tänkte att det kanske höll å att ge sig till sist. Intes ens när Sälia intog sängen uppstod några problem. Men se, när Igels människa gjorde Sälia sällskap i sängen, då var måttet rågat. Och nu är det tvättmaskinen som är rågad - för tre omgångar! Det lilla jävla odjuret hade pissat ner Sälias pyjamas, tre täcken och ett underlakan. Så vi har att göra en stund. Tur att man är så galen att man har många täcken... Och i morgon ska här köpas och sprayas "fy"!

söndag 5 april 2009

Djuren i Skoogsdungen, 1

Första djuret i Skoogsdungen är Ylande Igel. Ylande Igel är svart och vit, har vassa klor, mjuk päls och en vilja av stål. Hon äger Skoogsdungen, alla varelser och alla växter som finns här. Klockan fyra på morgonen kommer hon ylande in i mitt sovrum för att tala om att jag ska städa hennes låda eftersom hon behöver gå dit, städa för att hon just varit där eller hålla henne sällskap medan hon är där. Och tro inte att min försämrade hörsel räddar mig från att slippa höra. Igel har hittat en frekvens som jag inte bara hör, men också hindrar mig från att sova. Hon grälar på mig när jag diskar för sent på kvällen, bakar pepparkakor mitt i natten eller smiter ut igen när jag nyss kommit hem.

För mig är katten livsnödvändig. Vi är lika egensinniga och envisa, vi går vår egen väg men är ändå mycket kärleksfulla. Ylande Igel är min tredje katt, inte lik någon av sina bröder, som dog i en brand, innan hon kom in i mitt liv. Från början var hon mycket rädd och osäker och hade egentligen bara en sak klar för sig: Människan kan alltid svika. Att hon nu är så trygg med mig att hon inte blir rädd vad jag än gör, känns som en seger. Hon är däremot skygg för många andra, och kan gömma sig i klädkammaren i timmar för att slippa bli sedd.

Just nu blänger hon på Någon från Fjärran ort, som klivit in i mitt hem och mitt liv och gjort sig hemmastadd. Någon försöker fjäska för Igel, men Igel är hårdkokt och gillar inte riktigt att hon fått konkurrens. Men det går ändå sakta, sakta framåt. Vi kommer väl yla ikapp när Någon åker hem.

torsdag 2 april 2009

Städa, städa...

Det finns vissa saker man är bra på och vissa man är sämre på. Städning är det värsta jag vet, och det är också det jag är sämst på. Så jag skaffade mig en städhjälp. Ett par veckor innan jag får besök hoppade hon av pga tidsbrist. Sen hörde hon av sig igen och sa att hon skulle komma. Gissa om jag blev lättad! Jag blev mindre lättad när hon inte kom, och av att läsa mailet om att hon inte hinner. Så det är bara att börja. Samtidigt ska det planeras och handlas för "Stora Lokals" påskfest, måste köpa en bagagevagn och handla mer mat.
Och det var ju det här jag lovade att inte skriva om! Gnäll och skäll ur ett privatliv som knappast kan intressera någon annan. Den här bloggen skulle ju bli seriös, sagolik, mystisk och slagfärdig i en kul blandning. Får väl träna mina slagord på dammsugaren!

onsdag 1 april 2009

Äntligen: Störst av dem är kärlek!

Nu, efter 7 sorger och 8 bedrövelser, har riksdagen äntligen beslutat att vi alla får gifta oss! Det är många som firar idag. Undrar just vad KD gör. Dricker beska droppar, kanske. Så mycket beskt som de sa under debatten idag, så behöver de nog återställa balansen. Skämt åsido. Jag är mycket glad idag! Tyvärr kan jag inte vara i Stockholm på den stora bröllopsfesten, och konstigt nog har vi inget här i stan, fast jag bor i en stor stad. Har fått veta att man i en mycket liten stad minsann ordnat med bröllopsmingel. Lite orättvist, tycker jag! Varför jag inte gör nåt själv? Därför att jag faktiskt bara kan vara på ett ställe i taget. Annars vet jag också att saker och ting inte ordnar sig själva, bokar sig själva, lagar sig själva, för att inte tala om diskar sig själva. Får väl ordna en egen brölloppstårta när jag får besök från fjärran ort. Dessutom är jag så trött att jag gott kan vänta med firandet.