Mer klöver åt dem som redan har

Det finns en uppsjö av "hjälp-program" på tv, och jag kan väl tycka att många av dem har något att komma med, utan att ha sett alla eller vara särskilt insatt. Men det finns ett program som får mina horn att växa, klorna att spärras ut och pälsen att resa sig på ända. Det är "lyxfällan". Här hjälper man människor som trasslat till sin ekonomi. Präktigt, så det förslår. Det är bara det att de här har en ekonomi att trassla med, men verkar äga färre hjärnceller än enkronor att tänka med. Det är roligt att köpa saker, dyr mat, åka på semester, ta taxi till jobbet när man är sen och Gud vet vad. Och räcker inte pengarna tar man ett litet mobillån, och ett till och ett till och ett till... Och sen är det kaos. Men att man kan sälja ena bilen, motorcyklarna och båten för att bringa någon reda i eländet, nej, det föresvävar dem inte.
Jag undviker att titta på eländet, för jag blir bara oxtokig varenda gång. Varför är det så kul att hjälpa dem som har, istället för att hjälpa dem som har trasslat till det pga dålig ekonomi från start. Varför hjälpte ingen mig när jag behövde det? Varför hjälper ingen min kompis som fortfarande behöver det. Den summa vi skulle behöva hjälp med, är tillsammans mindre än vad de här människorna har i skulder. Skillnaden är bara att vi inte har en motorcykel att sälja, tar mobillån för att få "komma ifrån" eller slösar allmänt på vansinnigheter. Vi är låginkomsttagare som hamnat i knipa, och som behöver hjälp att resa oss. Men vi har fått lära oss att skämmas. Jo, för som min kollega sa: "Man kan alltid prioritera". Mellan vad? Mat och hyra, elräkning och hundmat eller telefonräkning och tandläkarbesök. Det sistnämnda är det många som avstår ifrån, eftersom pengarna helt enkelt inte finns.
Och så ska man sitta där och titta på folk som bara låtit pengarna rulla utan en enda vettig tanke.
I sanningens namn verkar det som om man numera lite mer riktat in sig på "vanligt" folk, men jag har inte orkat titta.
Men till dig som läser, vill jag säga: Tala aldrig om för någon annan att de kan prioritera, att de borde klara sin ekonomi. Du vet hur ditt eget liv fungerar, men du kan inte ha en aning om hur någon annan har det. Och det är en kränkning när någon som har gått om pengar, som aldrig behövt räkna två gånger eller skjuta på räkningar, talar om för oss hur vi ska leva.