Varde ljus! - var det!

Idag har jag och Sälia säkert skrämt slag på ett antal butiksbesökare. Ingen av oss är ju särskilt tystlåten eller blyg, och förr eller senare tjuter vi alltid av skratt åt något. Och det är klart att det syns när vi kommer: först Sälia i sin rullstol, sen jag och så sist den jävla varuvagnen. Eftersom jag inte ser nåt och dessutom har ett problem med min hörsel som gör att jag har svårt att bedöma riktning och avstånd måste jag hålla en hand på Sälias rygg eller axel för att veta vart hen är. Och vagnen som är tung att manövrera framåt med två händer, blir inte lättare av att man försöker dra och styra den med en hand. Jag var mest rädd för att vi skulle riva ner någon stapel med glasburkar, men vi nöjde oss med en förpackning med 10 vita antikljus. Så det var ju en ljuspunkt! Men vi, dvs Sälia, plockade i alla fall upp dem. Det var en annan sak med gubben som tappade 5 liter mjölk i mjölkkylen. Han bara såg och gick - och det kunde han också. Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag skyllde på att jag inte ser lika ofta som de som ser faktiskt gör det. Eller så är det väl det där att vi funkisar ibland har ett större behov att visa att vi klarar av saker, än de som gör det ändå. Kanske har det delvis att göra med att vi tenderar att bli bortskämda och överbeskyddade av våra familjer som i bästa välmening försöker hjälpa oss så att vi får det så bra som möjligt. Problemet är att om vi får för mycket hjälp hindras vi från att växa. Ett annat problem är att våra mammor har svårare att släppa taget om sina funktionshindrade barn. Om jag behöver hjälp med att städa, handla eller vad det nu kan vara, ska jag naturligtvis ha det, men det är inte bra om mamma hjälper mig när jag är 40. För mamma är jag fortfarande hennes lilla flicka och hon kommer aldrig se mig som vuxen så länge hon är inblandad i min mat, tvätt och städning. Min relation till min egen mor blev mycket bättre sen jag skaffade städhjälp. Då lättade hennes känsla av att inte räcka till och hinna med att ordna både mitt hem och sitt eget, samtidigt som hon skulle jobba heltid och även ta hand om en äldre släkting. Dessutom slapp vi alla de förfärliga gräl som alltid uppstår mellan mor och dotter. Min mamma skulle aldrig finna sig i att någon kom hem till henne och talade om hur hon skulle leva sitt liv, men det har inte avhållit henne från att försöka styra mitt. Nu, då jag tar så lite hjälp av henne som möjligt, tror jag att vi båda mår mycket bättre, och framför allt känner jag på ett annat sätt att hon betraktar mig som vuxen.